Bröllopet var heelt fantastiskt! I tre dagar pågick kalaset uppe i Lovvika när Mikael och Caroline skulle bli make och maka.
Makalös vigsel i midnattsolens sken vid tolvslaget. Paret som glider ned för Torneälven i en bröllopssmyckad båt och sedan vigs vid en brygga där vänner och familj samlats.
En brud så vacker att man tappade hakan. Bröllopsmiddag i det fria, massvis av vackra tal, brudgum som nervöst sjöng "My Girl" för sin brud trots total tondövhet (inte ett öga torrt), disko i ett pimpat garage och nattbad för de vågade. Riktigt riktigt roligt!
Vart tar tiden vägen? Rigo är redan tre veckor gammal, högsommaren är här, posten ligger i en oöppnad jättetrave, diskberget växer, jag är i akut behov av en dusch.. typ så. Min lilla blogg är helt försummad. Jag som tänkte skriva förlossningsberättelse, visa bilder på vår blommande balkong och skriva skrytinlägg om hur sonen sover hela nätter.. men se icke.
Den mycket korta summeringen om vardagen just nu lyder dock: Varmt - underbart - rutinlöst.
Tidigt i morgon bitti åker vi upp till Kiruna för att gå på midnattssolsbröllop i dagarna två i helgen. Jag är ju som bekant en bröllopssucker av stora mått så det ska verkligen bli jättekul.
Men SEN, när vi är tillbaka i huvudstaden igen så ska jag skärpa till mig lite med bloggandet och bloggläsandet.
I helgen var vi med och firade när våra vänner blev man och hustru ombord på en båt någonstans mellan Bromma och Långholmen. Under själva vigseln stod jag bakom 120 personer så jag såg inte ett schmack, men det behövdes inte när vigselmusiken väl drog igång för att hjärtat skulle snörpas åt och tårkanalerna sättas på prov..
Lyssna själva:
Jag är så vansinnigt glad för er skull Henrik och Annika. Att hitta någon i livet att älska som älskar en tillbaka är en sådan gåva. Var rädda om varandra nu, och ha en snuskigt kul bröllopsresa!
En inte alls nöjd katt har här tuttats ihop med ett stycke skrikande unge för att vi skulle få en gemensam bild på dem dag ett hemma. Naku surar som fan, håller sig för sig självt och vill straffa oss för att vi tagit hem någonting så onödigt som ett spädbarn.
Måste viga ett inlägg åt hur fantastiska ni är.
Alla ni som tar er tid att kommantera här, läsa mina vardagsbetraktelser och dela med er till mig av era. Alla ni främlingar, er jag känner, du som är mitt i ivf-karusellen, bröllopsplaneringen eller katträsket. Er jag har en massa gemensamma nämnare med, och er utan en enda. Era tankeväckande, peppande ord värmer mer än ni tror. Och alla gratulationer, oh my..
Puss puss puss
Äntligen är han här! Vår efterlängtade lilla Rigo.
Idag fick den trötta familjen komma hem från BB, tänkte bara hinna visa er ett par bilder på vårt underverk innan vi stupar i säng.
Tack för alla era varma tankar och lyckönskningar inför hans födelsedag!
Följde Mrs S tips om att checka med 118100 om vem det är som behagar dyka upp här i dagarna.
Sitter och äter mintpastiller här på morgonkvisten. Lyckades inte sova längre än till fem idag, trots att vi satt uppe hur sent som helst och plöjde nya Lost-avsnitt. (Är det någon som lyckas hänga med i dem nuförtiden förresten? Jag är helt bortdribblad.)
Ute skiner solen, och högst upp på Globen som är min huvudsakliga utsikt så sitter det en liten stuga. Röd med vita knutar. Konstnären som fått upp den dit har tydligen som mål att få sätta en likadan på månen en vacker dag och jag håller tummarna för att han lyckas.
Bredvid mig står en tom barnvagn. I min säng ligger en naken man och sover tillsammans med en lika naken katt. Och jag vet att jag är så lyckligt lottad att jag knappt kan tro det är sant.
Idag var vi på avdelningen för planerade kejsarsnitt och fick träffa alla som ska vara med under förlossningen. Den ansvarige barnmorskan och narkosläkaren b.la. Och så fick vi se en film på hur det hela går till, ta lite blodprover, lyssna så den lilla mår bra.
- Då ses vi på måndag då, hojtade de när vi var klara för dagen.
Ja herregud, vi gör väl det.
Ikväll är det dax för nästa avsnitt av Momma´s boys på femman. Missa inte!
Några amerikanska killar och deras totalt överkontrollerande mammor flyttar in i ett hus fyllt av allsköns olika kvinnotyper i hopp om att hitta en lämplig fru till sönerna. Bindgalna morsor, catfights och revolterande söner. Mycket underhållande - tycker jag som är jäkligt svag för viss typ av skräp-tv. Dvs exakt den här typen!
Jag känner mig lugn och förväntansfull inför nästa veckas baby delivery. Däremot är jag nervös som bara den inför själva mötet med den lilla. Han eller hon är/blir ju den viktigaste personen i mitt liv. Oavsett hur vår relation blir i framtiden kommer jag ju alltid ha med denna någon att göra.
Alla andra är utbytbara, så är det ju rent krasst. Om mannen skulle bli ondskan själv så säger väl vi bara tack och hej, men den här lilla parveln är för evigt. På ett sätt inga delade barndomsminnen eller äktenskapslöften kan komma i närheten av.
Inte varje dag jag träffar någon sådan så det är klart nerverna sätts i spänn.
Nu har vi bockat av det allra sista på to-do-innan-barnet-kommer-listan. Igår fylldes frysen med mat så vi skulle klara oss utan att gå ut om så ett kärnvapenskrig skulle bryta loss och en byrå införskaffades för alla små miniplagg som hitills legat i plastpåsar.
Idag har vi hämtat ut den bruna fina vagnen med alla tillbehör och skaffat allt sånt där man nog borde ha om ungen blir sjuk, typ febertermometer, näsfrida osv.
Så nu är allting klart. Bingen är bäddad. Skötväskan packad. Försäkringskassan clearad.
Återstår bara att vänta...
16 dagar kvar.
Nyss fick jag ett sms från den sista gravida i min "gravidgrupp". En liten Love gjorde tydligen entre i världen i morse, hurra!
Vi har hyrt en liten stuga i Halmstad i sommar. Vi ska dra dit med bilen full av katt, barn, grillkött, korsords-tidningar, kanelgifflar och myggolja och sedan bara softa på hyrd veranda i en vecka. Jag tror tamigfan att vi borde styra upp likadana mjukisoutfits också för att göra svenneidyllen total.
Första frågan varenda kotte ställer om magen är - "Vet ni vad det blir"?
Det är då vi ska svara om det är en pojke eller en flicka såklart. Så att de vet på ett ungefär vem det är förmodar jag. Eller för att de ska kunna föreställa sig hur vårt liv kommer bli sen när ungen kommit. Är det en rosa eller blå barnvagn vi kommer dra runt på? Är det rid- eller seglarläger som kommer gälla på sommarloven? Är det en liten busig tuffing därinne, eller en liten skör sötnos?
Det blir en människa. (Om nu inte Huddinge sjukhus fuckat upp allting fullständigt) Förmodligen en liten skrynklig historia med skorv i hårbotten och senapsgult blöjinnehåll till att börja med.
- "Jag skulle inte kunna hålla mig från att kolla en sekund!" sa bästa killkompisen. "Skulle vilja veta direkt så man kan börja förbereda allting." Allting vaddå? Kunna välja om man ska dekorera barnrumsväggarna med Bratzdockemotiv eller helikoptrar?
"Kan man ha röda sängkläder i vaggan till sin son, eller är det en tjejfärg?" läser jag hur någon frågar i forumet på Familjeliv. Finns tusentals liknande frågor där.
Vad fan är det här undrar jag skrämt? Är jag fast i någon taskig haschpsykos som gör att jag bara inbillar mig att vi lever på 2000-talet?
Om en stund ska jag fika med den lilla mammagrupp jag lyckats hooka upp med i grannområdet. Kaffe och stor blaffig bakelse i Globen är tanken. Och så nosa på alla de nykläckta. Känna hjärtat sprängas så där bekant, men veta att vi om tre veckor har en egen liten bebis att lukta på.
Sen ska jag träffa min fina lilla spinkiga mamma. Henne som jag haft ett år av försoning med, efter oräknerliga arga och besvikna.
Därefter ska jag gräva ner mig i vår vitbäddade säng tillsammans med den blivande pappan och hångla tills solen går ner.
Ett par fina nyheter från bloggvänner som värmer som vårsol:
Mrs S Annie är här sedan någon vecka tillbaka.
Lilla Duktig väntar en Mini Duktig!
- att kunna knyta mina skor själv.
- att ha hööga klackar och vara lite snygg.
- att det ska bli varmt nog för Naku att vara lite utekatt på landet.
- att mannen ska kuta Marathon och klarat galant.
- midsommarfirandet med släkten som kommer ner från Norrland.
- sommarbröllop.
- snygga underkläder (och att ens kunna se mina trosor själv).
- att dansa.
- stockholmssommar.
Här på bloggen händer det inte så många knop.
Irl så renoverar vi äntligen vår fula hall. Eller vi och vi.. Jag käkar glass och kollar på när mannen gör det. Bort med strukturtapeten ala pizzeria och upp med nya beigha paisleymönstrade. Kontoret börjar mer och mer ta formen av ett barnrum, symaskinen går varm om kvällarna och sprutar ut sig små kläder, vi skriver inköpslistor på prylar man "borde ha", bunkrar med grejer från Apoteket, försöker hinna träffa så mycket kompisar som möjligt, hänger med mina gravidtjejer (som förresten inte alls är några gravidtjejer längre, alla har fått sina kids förutom jag och en tjej till), masserar vattniga fötter... typ så.
Det känns som tiden står stilla, samtidigt som den rusar fram! Om en månad (29 dgr)är vi tre. Hur konstigt är inte det?
Idag fick vi veta vilket datum vi kommer ha barnkalas i en herrans massa år framöver.
För några dagar sedan fick jag ett frisläpp igen. Faktum är att jag (enligt egen mening) varit rätt skön och lugn i humöret om man jämför med de gravida ragator man läser om i vänta-barn-böckerna, men när det väl smäller så har det smällt rejält. Stämbanden formulerar de värsta elakheter jag kan komma på och ögonen blir svarta av strid. Den käraste jag har blir tyvärr den som får ta hela skottsalvan.
Som där för några dagar sedan. När jag väste att han aldrig tar iniativ till ett skit. Aldrig överaskar mig. Inte bryr sig om att det snart kommer ett barn. Inte städar eller gör ett förbannade ting. Buhuuuhu, stackars lilla mig. Som bara får vara hemma hela dagarna, käka praliner och fika med mina kompisar. Verkligen.
Fick väl rätt rejält på nosen dagen efteråt när jag satt mitt på mitt eget överaskningskalas i vår skinande rena lägenhet och öppnade presenter. Damn me.
Tror det är nerverna som gör sitt nu också. Vilka kommer vi egentligen bli som föräldrar? Kommer vår parrelation förändras? Trillar vi in i våra föräldrars sketna könsroller? Kommer vi lyckas fucka upp ungen för livet - eller blir vi lika sköna och bra som vi hoppas? Det börjar liksom bli skarpt läge nu och hjärnan har börjat komma i kapp.
Det blir knepigare och knepigare det här med andningen. Kippar mest efter luft som en strömming på land numera. Kipp. Kipp. Kipp.
En torr fisk i fat-suit.
Igår fyllde jag år och fick ett överaskningskalas av mannen. Lägenheten fylldes med vänner, familj och godsaker. Hääärligt!
Den 18:e september vid den här tiden låg jag på en brits på Huddinge Sjukhus. Mannen höll mig i händerna och tårarna trillade ner för kinderna medans den snälla ivf-läkaren satt mellan mina knän och försökte trösta.
Jag grät för att det gjorde så mycket ondare än alla sagt att det skulle göra. För att personalen var så vänlig. För att vi inte fick mer än ett enda litet befruktat embryo av alla ägg de lyckades plocka ut veckan innan. Jag grät för alla gånger jag fått mens utan att ha velat det. För alla dumma frågor längst med vägen. För alla kötider, alla minustecken, alla gynundersökningar, alla hormonbehandlingar, alla föräldrar som inte tar hand om de barn de får, mannens tysta besvikna min och för mitt hjärta som svämmar över av längtan efter att få älska någon som aldrig kommer.
Idag rinner tårarna igen när jag sitter och stryker min mage i vårsolen på balkongen. Bebisen trycker ut sina fötter så de bildar en skarp bulle, men drar snabbt tillbaka dem när jag trycker lite tillbaka. Så puttar vi mot varandra. Igen och igen.
Våran lilla unge. Jag har inte en aning om hur du ser ut. Om du är en flicka eller pojke. Jag vet inte ens om vi kommer komma överens. Men jag vet att jag älskar dig oavsett och redan. Och att vi längtar mer efter dig än något man någonsin kunnat längta efter tidigare i livet.
Om en månad lite drygt får vi äntligen ses.
Efter den traditionella påskmiddagen med familjen på skärtorsdagen, så åkte jag och mannen till Nyköping för att rå om varandra i ett par dagar.
Underbart hotell, mindre underbart rum, bästa frukosten på flera år (marängsviss på buffén, bara en sån sak), sommarvärme, matfestival, inköp av fler babyklädestyger, promenad genom råmysig stad, masserade trötta ben, bubbelbad, bastu och hångel. Kunde inte ha önskad mig en bättre påsk!
Fick förresten öva mig lite på det där med nappflaskematning också när vi åkte förbi några släktningars gård i närheten.
Igår kväll upptäckte jag att mina fötter svällt upp till sin dubbla storlek! Jag skojar inte. De ser helt sjukt lustiga ut. Så lustiga att jag inte ens vågar visa upp en bild här på dem. Men tänk er ett par meloner som det sticker ut pyttesmå tår ifrån likt små vinbär.
Helt chockerad sitter jag här och stirrar på dem nu.
Fula. Men roliga. Fortfarande funktionsdugliga tack och lov.
Så skulle vi bära runt honom i en Babybjörn dygnet runt. Han skulle leva på popcorn och fetaost och tv:n vore utbytt mot en bur med små blåmesar i. En som han lätt kunde peta upp luckan själv på. Vår smutsrädde lilla krake skulle även helst vilja bada varje kväll och föredra om vi kunde tvätta våra sängkläder och hans filtar dagligen.
Och jo, jag är fortfarande löjligt förälskad i honom. Min lilla underliga familjemedlem.
